Grumman F-11 Tiger

Grumman F-11 Tiger
En F11F-1 Tiger från jaktdivisionen VF-21 Freelancers.
Beskrivning
Typ	Jaktflygplan
Besättning	1
Första flygning	30 juli 1954
I aktiv tjänst	1956 – 1969
Ursprung	USA
Tillverkare	Grumman
Antal tillverkade	199
Data
Längd	14,3 meter
Spännvidd	9,64 meter
Höjd	4,03 meter
Vingyta	23,2 m²
Tomvikt	6 091 kg
Max. startvikt	10 050 kg
Motor(er)	1 × Wright J65-W-18
Dragkraft	33 kN
Prestanda
Max. hastighet	1 207 km/h
Räckvidd med max. bränsle	2 050 km
Max. flyghöjd	14 900 meter
Stigförmåga	83 m/s
Vingbelastning	411 kg/m²
Beväpning & bestyckning
Upphängnings- punkter	4
Fast beväpning	4 × 20 mm automatkanoner
Robotar	AIM-9 Sidewinder
Raketer	Aero 6A eller 7A
Ritning
Källa:[1]

Grumman F-11 Tiger var amerikanska flottans andra hangarfartygsbaserade överljudsjaktplan (det första var Douglas F-6 Skyray). Flygplanet tjänstgjorde endast på hangarfartyg i ett par år innan det ersattes av det betydligt snabbare och radarutrustade Vought F-8 Crusader. Flygplanet fortsatte dock på grund av sina fina flygegenskaper och rena linjer att användas av uppvisningsgruppen Blue Angels fram till 1969.

Utveckling

Utvecklingen började 1952 som ett internt projekt inom Grumman för att utveckla Grumman F-9 Cougar med kraftigare motor och en längre och mer strömlinjeformad flygkropp utformad efter arearegeln. Förändringarna blev så genomgående att det färdiga flygplanet inte hade några likheter kvar med Cougar. Flottan blev intresserade och beställde två prototyper med beteckningen XF9F-9 trots att det uppenbarligen var en helt ny konstruktion och inte en direkt vidareutveckling av F9F Cougar. Den första prototypen hade inte någon efterbrännkammare, men kunde trots det nå ljudvallen, dock utan att lyckas spräcka den, något som den andra prototypen med efterbrännkammare kunde göra.

Grumman planerade också en efterföljare kallad F11F-1F Super Tiger utrustad med en kraftigare motorn General Electric J79-GE-3A. Två prototyper byggdes, men inga flygplan serieproducerades.

Användning

Totalt sju jaktdivisioner i amerikanska flottan, två i Atlantflottan och fem i Stillahavsflottan utrustades med F-11 Tiger. Karriären på hangarfartyg blev kort då den snabbt blev omodern och ersattes av Vought F-8 Crusader. Flygplanen fortsatte dock att användas för pilotträning och av uppvisningsgruppen Blue Angels fram till slutet av 1960-talet.

En F-11 blev också det första jetflygplan som lyckades skjuta ner sig själv. Den 21 september 1956 genomförde piloten Tom Attridge ett övningsanfall med automatkanoner mot ett markmål. Han avfyrade två eldskurar varav den första gick för högt. När han sänkte nosen för att avfyra nästa skur ökade flygplanet farten och hann på så vis upp granaterna från den första eldskuren vilka gradvis tappat fart. En granat träffade vindrutan och en träffade motorns huvudturbin. Attridge Lyckades nödlanda flygplanet och klarade sig ned ett brutet ben och en ryggskada.^[2]

Den 18 april 1958 satte överstelöjtnant George Watkins höjdrekord när han med sin F-11 Tiger lyckades nå 23 451 meters höjd.^[3]

Användare

•  USA:s flotta^[4]
  • VF-21, Atlantflottan
  • VF-33, Atlantflottan
  • VF-51, Stillahavsflottan
  • VF-121, Stillahavsflottan
  • VF-156, Stillahavsflottan
  • VF-191, Stillahavsflottan
  • VF-211, Stillahavsflottan

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Grumman F-11 Tiger.
• Färgning F-11F Tiger

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Grumman F-11 Tiger, tidigare version.